Formuläret
Kecaks rötter: från trance till scen
Hur en balinesisk transkör blev ett Ramayana-drama på 1930-talet, vilka som formade det, vad chantarna gör och hur man läser elden i berättelsen.
Välj ett datum för solnedgångsföreställningen ↗Snabbt svar
Kecak växte fram ur sanghyang, en balinesisk transdans som hålls vid religiösa ceremonier. På 1930-talet omformades kören till ett Ramayana-drama för besökande publik av Walter Spies och dansaren Wayan Limbak, även om en balinesisk forskare hävdar att lokala konstnärer redan var på väg i den riktningen. Att känna till detta hjälper dig att se föreställningen i Tanah Lot för vad den är: en uppvisning med heliga rötter, framförd intill en helig plats.
Den heliga roten
Engelska Wikipedia beskriver sanghyang som en traditionell helig balinesisk dans som vilar på tron att en osynlig kraft, hyang, tar sin boning i en försatt performers kropp. Varianterna är slående. I sanghyang dedari dansar unga flickor burna på mäns axlar i trans; i sanghyang jaran rider pojkar på kokosnötshobbyhästar i och kring en eld. Dessa danser tillhör religiösa ceremonier och är inte vad en biljett köper. Artikeln om kecak kallar sanghyang för en transinducerande exorcismdans och anger den som formens rot.
Vad som förändrades på 1930-talet
Före 1930-talet tillhörde sången transen, sjungen av män kring försatta performers. Sedan fattade Walter Spies, av tysk härkomst, en målare och musiker bosatt på ön, intresse och förvandlade den till ett Ramayana-skådespel riktat till utländska besökare. Hans partner i detta var dansaren Wayan Limbak, vars turnéer utomlands med balinesiska trupper bar ljudet ut i världen. Wikipedia använder denna historia som ett exempel på en yttre makt som förvandlar en praktik inbäddad i en kultur till konst för uppvisning.
Den andra sidan av historien
Inte alla ger Spies äran. I Wayan Dibia, som uppträder, koreograferar och skriver om formen, säger att förändringen redan var i gång innan Spies dök upp. Enligt honom använde Limbak rörelser från baris i körledarens roll redan på 1920-talet. Spies beundrade detta och föreslog Ramayana som ämne, med röster som ersatte det vanliga gamelan. Det är ett rättvisare sätt att tänka om det: en gemensam uppfinning, med balinesiska händer med hela vägen.
Vad chantarna gör
Wikipedia skildrar koncentriska cirklar av män kring en kokosoljelampa, som rör sig åt vänster och höger och chantar chak ke-chak i en långsam takt som gradvis snabbas upp när händerna lyfts och darrar. Det finns inga instrument. Inuti den kören pulserar en enda röst po-po-po för att hålla tiden, en äldre man ropar när man ska sluta och börja, en sångare svävar en linje ovanför alltihop, och en dalang berättar på balinesiska och sanskrit. Håll utkik efter dessa roller; när du väl kan höra dem blir ljudmuren en ensemble.
Berättelsen som berättas
Traditionen tillskriver Valmiki Ramayana, det hinduiska eposet som återberättats i många versioner över Syd- och Sydostasien. Kecak-framförandet inleds vanligtvis med Rama och Sita i exil i skogen. En gyllene hjort uppenbarar sig, Ravana för bort Sita, gamgamen Jatayu kämpar mot honom, Hanuman ger sig ut för att leta efter henne, och det slutar i striden mellan Rama och Ravana. Även recitatörerna tar roller, som Ramas Vanaras och Ravanas demoner. En scen kan korta av eller ändra ordningen på allt detta, så förvänta dig inte varje episod.
Vilka som dansar
Två grupper delar scenen. Recitatörerna är män, vanligtvis bybor från området med andra sysslor att avsluta innan de uppträder, enligt Wikipedia. Huvuddansarna tar de namngivna rollerna: Sita, Rama, Lakshmana, Ravana, Hanuman, Jatayu. Mildare, mjukare roller som Rama, Sita och den gyllene hjorten dansas ibland av kvinnor, medan män spelar de muskulösa karaktärerna. Kören förblev manlig i decennier, tills en kvinnogrupp bildades 2006. Lokal praxis varierar, så betrakta detta som det allmänna mönstret.
Så läser du elden
Elden har en berättelse bakom sig. I en vanlig version tillfångatas Hanuman i Lanka och Ravana låter sätta eld på hans svans, varpå han bryter sig loss och sätter staden i brand från taken. Wikipedia säger att trancritualer kan åtfölja det ögonblicket, med dansaren välsignad av en präst före den efterföljande eldsparkningen. Huruvida en given föreställning behandlar det som ritual eller teater är inget publiken kan kontrollera. Luta dig tillbaka, respektera ögonblicket och håll dig undan när glöden flyger.
Vad detta betyder för din kväll
Det förändrar vad du bör titta efter. Du är inte en inkräktare vid en ceremoni, och du tittar inte heller på något som uppfanns förra året. Du ser en form med ett sakralt arv och nästan ett sekel av scenliv. Applådera när andra gör det, stäng av blixten eftersom den inte är tillåten, och bemöt templet i närheten med respekt. Vår första guide övergår till det praktiska: vad biljetten inkluderar och vad man gör vid regn.
Läs nästa: Tanah Lot kecak: är det värt det?
Källor